Det var drygt en månad sedan nu, en månad sedan säsongen tog slut alltså.

Som vanligt satt man där i september och hoppades på att det här skulle bli säsongen då det hände, det lyckade återtåget. De två inledande matcherna blev man inte besviken av..

Stabil vinst med 0-1 i premiären mot Örebro, glömmer aldrig bilden av Taavola som hoppar upp i famnen på Lusth vid slutsignalen, lycka!

Andra matchen, hemmapremiär mot Mora inför 8000 åskådare. En jämn historia där Redhawks egentligen inte spelar så bra hockey, men ändå lyckas knipa alla tre poäng till slut då man vinner med 4-3. Tro det eller ej, men just då var vi faktiskt serieledare!

Efter detta kommer vi alla ihåg vad som hände, förlust mot Karlskrona och visserligen vinst mot Oskarshamn. Men sedan kom raset, som alltid med Redhawks, 7 förluster väntade de 10 kommande matcherna.

****

Helt plötsligt sprattlade liket till! 10-2 mot Asplöven och 7-2 mot Tingsryd under november!
Det var bara dödsryck…

****

Det mest bestående minnet från säsongen är väl januari-månaden. 7 raka förluster. Där dog verkligen drömmarna om spel i kvalserien, för min del. Även om det fortfarande fanns teoretisk chans – den missade vi ju också, som pessimistiska jag räknat ut på förhand. 9e plats i tabellen, sämsta säsongen ända sedan 80-talet…

****

Stabilitet – Malmö? Nej, det skär sig. När ska vårt kära Redhawks hitta tillbaka till stabiliteten? Det räcker inte med att Hugo eller Percy trollar med miljoner. Det krävs något mer, alla spelare måste ta jobbet som ett lag.

/Jens